Axls

Hösten är här.
Frost och mörker präglar nu morgnarna då man hellre vill ligga kvar under täcket och kramas.
Man drar på sig sitt bleka leende, darrandes väntande på bussen.
Väl framme slår man in pinkoden, öppnar dörren, drar ner hörlurarna och hör ingenting i den inte så vanligt tysta byggnaden.
Håller tummarna att det finns nybryggt kaffe att fylla det extra stora glaset med.
Väntar på att den långa visaren ska ställa sig i rätt position i en mysig soffa i ett lagom mörkt rum.
Resten av dagen går snabbt. x10 ungefär.
När man känner att kroppen lite lätt börjar bli varm av allt blod som rusat runt så vet man att dagen är slut.
Kroppsodörerna gör sig märkbara när man intagit det enda lediga sätet på den gula bussen.
Tänder en lampa när jag kommer hem.
För att det är mörkt nu.