380
I 380 dagar har jag och Peter hållt ihop. Mer ska det bli. Om jag nu inte börjar grubbla och sabba allt igen... Som vanligt. Vad är det med vissas hjärnfunktioner?! En del kan verkligen inte visa känslor och andra visar dem alldeles för mycket. Aldrig är det någon som är nöjd. Aldrig aldrig aldrig.
Om min mamma fortfarande var vid liv så tror jag att jag skulle vara annorlunda. Till en viss del. Jag tror inte jag skulle kräva så mycket uppmärksamhet. Inte behöva så mycket bevis på kärlek. Inte vara så otrygg i mig själv. Om saker inte blir som jag tänkt i mitt huvud så går hela livet åt helvete ungefär och jag kan sitta timmar i tystnad i hopp om att allting bara ska försvinna. Men det gör ju inte det. Saker sitter kvar. Oavsett. Det är som ett stort jävla berg som man står och hackar sönder bit för bit men man lyckas aldrig hugga så man kommer till toppen. Berget växer. Samtidigt som berget växer så hugger man bort en massa. Man skulle egentligen säga att man står still. En del gammalt försvinner. En del nytt träder in. För att kunna släppa en sak som verkligen har sårat en så krävs det att en ännu värre sak kryper in i skann på en och börjar snurra i stället.
Om jag haft mamma. Då hade jag kunnat åla in i hennes armar och hon skulle genast få allting att bli så mycket bättre. Hon skulle få berget att likna ett gruskorn. Den där kramen skulle räcka i flera veckor och inte som nu då en kram räcker i en sekund. Hennes ord skulle fastna i mig. Allt hon sa var sant. Hon tycker jag är vacker. Det fastnar. Inte som nu då allt man får höra inte har någon betydelse. Jag har mig själv. Jag är den som bestämmer hur jag är och ser ut. Orka lita på någon annan. Helt plötsligt så kan den ju bara försvinna. Då försvinner orden, kramarna och tryggheten. Kanske föralltid eller till någon annan. Lika ont i vilket fall.
Om min mamma fortfarande var vid liv så tror jag att jag skulle vara annorlunda. Till en viss del. Jag tror inte jag skulle kräva så mycket uppmärksamhet. Inte behöva så mycket bevis på kärlek. Inte vara så otrygg i mig själv. Om saker inte blir som jag tänkt i mitt huvud så går hela livet åt helvete ungefär och jag kan sitta timmar i tystnad i hopp om att allting bara ska försvinna. Men det gör ju inte det. Saker sitter kvar. Oavsett. Det är som ett stort jävla berg som man står och hackar sönder bit för bit men man lyckas aldrig hugga så man kommer till toppen. Berget växer. Samtidigt som berget växer så hugger man bort en massa. Man skulle egentligen säga att man står still. En del gammalt försvinner. En del nytt träder in. För att kunna släppa en sak som verkligen har sårat en så krävs det att en ännu värre sak kryper in i skann på en och börjar snurra i stället.
Om jag haft mamma. Då hade jag kunnat åla in i hennes armar och hon skulle genast få allting att bli så mycket bättre. Hon skulle få berget att likna ett gruskorn. Den där kramen skulle räcka i flera veckor och inte som nu då en kram räcker i en sekund. Hennes ord skulle fastna i mig. Allt hon sa var sant. Hon tycker jag är vacker. Det fastnar. Inte som nu då allt man får höra inte har någon betydelse. Jag har mig själv. Jag är den som bestämmer hur jag är och ser ut. Orka lita på någon annan. Helt plötsligt så kan den ju bara försvinna. Då försvinner orden, kramarna och tryggheten. Kanske föralltid eller till någon annan. Lika ont i vilket fall.
Kommentarer
Postat av: Jempa
Känner igen mig, som vanligt :P
Tycker att det är så synd att du inte har din mamma. Dessutom när ni stod varandra så himla nära..
Men du vet att jag tycker att du är helt great iaf, och det vet jag fler som gör :)
(L)
Trackback