Dravel
Jag vet inte varför jag blir så stel när jag hamnar i vissa situationer eller konversationer.
Vissa saker har man aldrig hört förut och vissa saker har man inte varit med om förr vilket gör det så mycket svårare att acceptera. Alla ha varit med om olika saker och har olika prioriteringar och ser annorlunda på saker. Jag har då mycket att lära om det nu ska fungera. Det är trots allt sista chansen och det är ofta jag som får sakerna att blossa upp. Kanske för att jag samlar på mig. Men att vara tyst i all evighet hjälper inte heller. Det kan behövas komma in med nya åsikter och tankar inte samma gnat hela tiden men samtidigt kan man inte efter all vädring återgå till samma rutiner. Man måste anstränga sig till det yttersta för att inte göra om det som man orsakade förra gången. Jag vill inte att det ska brista bara på grund av att man säger för mycket eller har svårt att komma överens om saker. Egentligen borde man säga till så fort någonting känns fel eller jobbigt istället för att gå med sura miner och tära på allt som finns. Men om man hela tiden ska tala om vad som vart fel så blir man den där tjattanten som påpekar allting (Iaf vad gäller mig) och en sådan vill man ju inte bli?! Så då kan man lika gärna hålla sig tills man sprängs av all negativitet. Och kanske har en svacka per halvår istället för en varje vecka?! Man vill ju inte släppa efter på linan allt för mycket heller i vissa situationer. Ibland vill man faktiskt ha en egen speciell sak som bara "Du och jag" gör och som ingen annan ska dela med oss! Man vill ha det speciellt. Jag vet att jag vill ha det så mest hela tiden och jag vill känna den där nykära känslan hela tiden. Jag vill inte ha det som en standardsvensk. Ska man behöva vara tillsammans med en person varje månad för att få den där känslan? Är det bara jag som vill det? varför kan inte jag få vara den där personen som kan låta saker gå förbi utan att bli helt hysterisk och gå runt med en magknip som man tror ska sprätta upp hela säcken. Synd att man håller sig till monogamin. Oooh hemska tanke om man skulle dela sin partner med andra människor. Visst funkar det kanske för vissa men jag skulle då inte klara av det. Nej nu börjar mina bekymmer leda till annat...
Fick precis ett samtal om att vi ska ha ett cocktail party den 3:e November. Får se hur det slutar. Alla ska vara "finklädda" hur det nu kommer gå för drällfian själv. Sen vill man ju inte sitta där hela kvällen... Och man vill inte hamna på krogen här i byn heller... Någonting ska man väl kunna styra upp!
Vissa saker har man aldrig hört förut och vissa saker har man inte varit med om förr vilket gör det så mycket svårare att acceptera. Alla ha varit med om olika saker och har olika prioriteringar och ser annorlunda på saker. Jag har då mycket att lära om det nu ska fungera. Det är trots allt sista chansen och det är ofta jag som får sakerna att blossa upp. Kanske för att jag samlar på mig. Men att vara tyst i all evighet hjälper inte heller. Det kan behövas komma in med nya åsikter och tankar inte samma gnat hela tiden men samtidigt kan man inte efter all vädring återgå till samma rutiner. Man måste anstränga sig till det yttersta för att inte göra om det som man orsakade förra gången. Jag vill inte att det ska brista bara på grund av att man säger för mycket eller har svårt att komma överens om saker. Egentligen borde man säga till så fort någonting känns fel eller jobbigt istället för att gå med sura miner och tära på allt som finns. Men om man hela tiden ska tala om vad som vart fel så blir man den där tjattanten som påpekar allting (Iaf vad gäller mig) och en sådan vill man ju inte bli?! Så då kan man lika gärna hålla sig tills man sprängs av all negativitet. Och kanske har en svacka per halvår istället för en varje vecka?! Man vill ju inte släppa efter på linan allt för mycket heller i vissa situationer. Ibland vill man faktiskt ha en egen speciell sak som bara "Du och jag" gör och som ingen annan ska dela med oss! Man vill ha det speciellt. Jag vet att jag vill ha det så mest hela tiden och jag vill känna den där nykära känslan hela tiden. Jag vill inte ha det som en standardsvensk. Ska man behöva vara tillsammans med en person varje månad för att få den där känslan? Är det bara jag som vill det? varför kan inte jag få vara den där personen som kan låta saker gå förbi utan att bli helt hysterisk och gå runt med en magknip som man tror ska sprätta upp hela säcken. Synd att man håller sig till monogamin. Oooh hemska tanke om man skulle dela sin partner med andra människor. Visst funkar det kanske för vissa men jag skulle då inte klara av det. Nej nu börjar mina bekymmer leda till annat...
Fick precis ett samtal om att vi ska ha ett cocktail party den 3:e November. Får se hur det slutar. Alla ska vara "finklädda" hur det nu kommer gå för drällfian själv. Sen vill man ju inte sitta där hela kvällen... Och man vill inte hamna på krogen här i byn heller... Någonting ska man väl kunna styra upp!
Kommentarer
Trackback