Axls

Har sovit som en guuud!
Första natten med en 120 säng var gudomlig vill jag lova.
Jag fick sova!

Och i dag, när jag vaknade så kände jag den där lyckan pumpa runt i kroppen.
Jag vill helt ärligt inget annat än att känna såhär jämt. Varför kan man inte det?
Varför kan man inte få göra allt sånt som man vill.
(Ligga och kramas o pussas o hångla) utan att känna sig stressad.
Utan att känna att man egentligen borde göra något annat.

Skulle jag få bestämma så skulle jag inte göra något annat än att vara med Ben.
Så känns det. Jag är kär. Fortfarande otroligt jävla kär!

Virka skulle jag också göra mellan varven ^^

Hösten är här.
Frost och mörker präglar nu morgnarna då man hellre vill ligga kvar under täcket och kramas.
Man drar på sig sitt bleka leende, darrandes väntande på bussen.
Väl framme slår man in pinkoden, öppnar dörren, drar ner hörlurarna och hör ingenting i den inte så vanligt tysta byggnaden.
Håller tummarna att det finns nybryggt kaffe att fylla det extra stora glaset med.
Väntar på att den långa visaren ska ställa sig i rätt position i en mysig soffa i ett lagom mörkt rum.
Resten av dagen går snabbt. x10 ungefär.
När man känner att kroppen lite lätt börjar bli varm av allt blod som rusat runt så vet man att dagen är slut.
Kroppsodörerna gör sig märkbara när man intagit det enda lediga sätet på den gula bussen.
Tänder en lampa när jag kommer hem.
För att det är mörkt nu.

Jag troddde aldrig detta om dig.
Även fast jag hade min misstro så vet jag innerst inne att jag trodde på det du sa.
Men det gör inte saken bättre.
Du kunde se mig i ögonen och säga att jag kan lita på dig, du kunde le trots din lögn.
Att du var kapabel att göra detta mot mig... Det dödar mig.
Du ljög. Du svek. Du har förstört.

Världen är uppochner just nu.

Detta är så förbannat svårt för mig att hantera.
Det är ingen liten bagatell som så många kan tycka.
Inte för mig.
Det kommer bli svårt att lita på dig.
Allt kommer kännas som en stor lögn.
Att se dig i ögonen...
Som att börja om på ruta ett.
Orkar jag det?
Orkar du det?

När du säger att du Älskar mig gör det så jävla ont.

Vad kommer bli annorlunda?
Kommer det ske igen?
När kommer det kännas bra?
Hur ska man göra för att det ska kännas bra?
När fan tar dessa tårar slut?

Lät du henne komma närmre?
Var hon vackrare än mig?
Det finns dagar som jag tänker
mer på henne än på dig.

Hur ska man älska nån som har älskat nån föru?

Vissa stunder kan det kännas ensamt
om du undrar vad jag tänker på.
Så jag håller hårt och kryper tätt intill dig
som om hon skulle försvinna då.

Vissa dagar...

Jag längtar tills det där lugnet infaller sig.
Då man kan pusta ut och ta allt med ro.
När man har fått ta det där klivet. Klivet som jag väntat på i flera flera år.
Med det klivet vill jag varva ner. Stålsätta mig på en fast punkt och börja bygga uppåt & framåt.
Det kliar och kliar i fingrarna för att jag vet att det närmar sig.
Jag tror på det här!

Åh. Enda kruxet är att jag vill att det ska ske nu nu nu!
Jag vill packa ner alla våra saker och packa upp dem på en helt ny plats som ska vara våran och ingen annans.
Helt jävla underbart!
Längtar längtar!