Nätkrönika

Facebook 


Många har varnat för att det till synes oskyldiga
Facebook riskerar att bli ännu ett instrument i händerna på en överhet,
som kan bestå av staten eller av kapitalet beroende på vem som varnar,
som vill övervaka sina undersåtar. Det är inget mindre än den av alla
så omhuldade personliga integriteten som står på spel.
Folk skriver troskyldigt vilka filmer, spel och artister de tycker om.
Uppgifter som företag betalar bra för eftersom sådana kunskaper
ger möjlighet att skräddarsy reklam och skapa konsumtionsprofiler.

Hur välmotiverade dessa varningar än är ser jag ändå värre faror lura.
Jag låter mig hellre övervakas av både Orwells "Sannings ministerium"
och ett konglomerat av de allra elakaste amerikanska företag,
än utsätter mig för den fördumning som Facebook innebär.

"Facebook is a social utility that connects you to the peple around you" heter det.
Pröva "a narcissistic utillity" så kommer du närmare sanningen.
Vuxna människor samlar "Facebook-vänner"
på samma sätt som de i sin barndom samlade kort som följde med tuggummipaket.
Och jämför dem på samma sätt: "Känner du Bingo Rimér? Själv känner jag..."

Många talar varmt om den möjlighet som ges av Facebook att hålla kontakten
med människor man inte har tid att träffa. Att utbyta några rader då och då är bättre än inget.
"In theory, yes" som Homer säger.
Jag har visserligen hittat många som jag inte sett på länge genom Facebook,
men vår kommunikation har bestått i att vi har rekryterat varandra till ninjalaget,
bitit varandra och förvandlats till vampyrer eller att vi i egenskap av zombies ätit varandras hjärnor.

Det varnades för länge sedan för att Internet skulle döda det verkliga umgänget.
Folk skulle kommunicera vi mail i stället för att ses på riktigt.
Och jämfört med brev som skrivs med gåspenna på kalvhud innebar säkert e-post en förflackning.

Jämför man i stället med en kommunikation som inskränker sig till att
skicka omkring små applikationer eller användning av färdiga mallar av typen
"XX nominated YY to be most likely to party like a rockstar" är alla som tar sig tid
att skicka iväg ett mail värda ett nobelpris.

För inte så många år sedan debatterades det om riskerna och möjligheterna
med det nya mediet Internet. Många såg här en potential att förverkliga
ett radikalt demokratiideal där hela folket äntligen kunde inkluderas i beslutsprocesser.
Någonstans på vägen försvann dessa förhoppningar.
Vi var tydligen mer lockade om fördummande underhållning.
Internet förvandlade oss inte till förtyckta och övervakade undersåtar,
men inte heller till aktiva medorgare, utan till infantila slöhögar.

Rubriken är en länk till denna krönika.


Kommentarer

Din tanke här, tack!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Tanke:

Trackback