Det är slut
Fan vad folk kommer över varandra fort. En del tar det tydligen bara en vecka för att hitta en ny och andra tar det flera månader för. Undrar hur man skulle känna sig om ens dåvarande partner gick och hittade en ersättare en vecka efter uppbrottet. Jag tror jag skulle känna mig extremt menlös. Jag var ingenting speciellt egentligen. Men om man själv skulle hitta en ny så fort så skulle det vara helt annorlunda. Eller? Det beror ju helt på hur man har gjort slut. Hur man skildes åt. Skulle det vara ett lyckligt slut så skulle det nog vara mer accepterat tror jag än om man skulle skiljas som... Som... inte vänner.
Om det skulle vara en som ville göra slut och inte den andra så är det ju självklart att man skulle bli ett nervvrak om man såg den man fortfarande älskar med en annan. Urs. Det var så nära att jag blev den där tragiska tjejen som fortfarande trånade efter sitt ex. Medans han levde det ljuva livet igen efter ett rent helvete med mig. Fan vilken klump i magen man får bara utav att tänka på ett slut.
Det är det absolut sista jag vill. Jag trivs så bra med den jag har. ^^
Varför måste det vara så hemskt med avslut? Jo! För att man mister den person som man delat allt med under en viss tid. Alla hemligheter. Allt man sagt i förtroende. Allt den vet om en. Allt det försvinner. Men det försvinner inte för gott. Man minns allt fortfarande. Kommer aldrig glömma. Bara det att man inte delar det med samma person längre. Nu delar man det inte med någon annan än sig själv.
Nästa gång man träffas så lyser all den där vetskapen igenom. Man vet. Kan inget säga. Måste glömma.
Sakta gör man det. Men det går sakta. Sakta.
Vad jag tappar den röda tråden fort när jag skriver. Hoppar lätt in i något nytt.
Ho hoo! Heter man Alex så.
Om det skulle vara en som ville göra slut och inte den andra så är det ju självklart att man skulle bli ett nervvrak om man såg den man fortfarande älskar med en annan. Urs. Det var så nära att jag blev den där tragiska tjejen som fortfarande trånade efter sitt ex. Medans han levde det ljuva livet igen efter ett rent helvete med mig. Fan vilken klump i magen man får bara utav att tänka på ett slut.
Det är det absolut sista jag vill. Jag trivs så bra med den jag har. ^^
Varför måste det vara så hemskt med avslut? Jo! För att man mister den person som man delat allt med under en viss tid. Alla hemligheter. Allt man sagt i förtroende. Allt den vet om en. Allt det försvinner. Men det försvinner inte för gott. Man minns allt fortfarande. Kommer aldrig glömma. Bara det att man inte delar det med samma person längre. Nu delar man det inte med någon annan än sig själv.
Nästa gång man träffas så lyser all den där vetskapen igenom. Man vet. Kan inget säga. Måste glömma.
Sakta gör man det. Men det går sakta. Sakta.
Vad jag tappar den röda tråden fort när jag skriver. Hoppar lätt in i något nytt.
Ho hoo! Heter man Alex så.
Kommentarer
Trackback