Axls

Allt det här börjar stiga mig uppåt huvudet. Jag vet inte vart jag ska börja. Så mycket att göra. Det märks att man ska klara sig på egen hand nu. Det borde man kanske ha gjort för 1½ år sedan... Mer eller mindre exakt i går kanske. Mitt samvete kväver mig men det går bara inte att ta sig den tiden eller den orken. Varför ska jag behöva göra allting bara för att du inte finns längre. Varför ska jag komma ihåg just din dödsdag bara för att hedra dig med ett ljus på ettårsdagen, ettochetthalvårsdagen, alla helgons dag, Jul, födelsedag och namnsdag när jag vill tända ett ljus varje morgon och varje kväll för i mina ögon fanns du hela tiden igår. Det var igår vi pratade i telefon. Det var igår du väckte mig. Det var igår du kramade mig. Det var igår du snarkade så jag inte kunde sova. Det var igår som du fanns för mig. Vissa dagar kan det vara att du fanns för en vecka sen men nu kryper du i mitt skinn och jag kan inte skaka av mig dig. Jag vill inte det heller. Jag vill ha dig här även om det inte alltid var det bästa så fanns du alltid där. Och jag kan inte glömma det sista samtalet jag hade med dig eller den sista dagen jag såg dig. Jag hade velat vara med dig. En sista gång i klarvaket tillstånd men ändå utan vetskap om vad som skulle hända.
Nu finns det inte mycket kvar av dig, jag har rensat och rensat men elefanterna och dina foton består. Det är allt jag har kvar...